Nu vet jag - jag skall illustrera min berättelse...

share your files at box.net

Målningen framskrider. Och ur medeltidsmörkret framträder färger skuggor - en gestalt..Den kvinna som jag bara har anat de svagt förnimbara konturerna av får en tydligare form. Historien är inte mörk. Vår tid bleknar i jämförelse med historiens prakt, kläder och färger.Samtidigt skall man man inte glömma de mörka och gråa färgerna av misär och fattigdom. Denna kvinna känns ovan vid dessa kläder som jag utav ett ödets nyck varsamt klär på henne. Kanske kan man utläsa något av hennes bakgrund i hennes ovana vid dessa praktfulla kläder. Spänner snörlivet för hårt om hennes midja och får henne att minnas de lediga kläder hon hade i ett hem som är långt borta men som känns nära i hennes hjärta. Avspeglar uttryckslösheten i hennes ansikte inte frånvaro av känslor men avsaknad av något kärt...

Nu vet jag. Jag skall illustrera min berättelse..".Viskningar från en svunnen tid" som jag började med och samtidigt som jag gör det fortsätter jag berättandet om tavlan. Allt på bloggen inför öppen ridå...Den första att få ett ansikte och identitet är den hemlighetsfulla damen här:

Jag vet inte ännu vem hon är. Rebecca kallade jag henne först men är det verkligen ett passande namn för en skön dam i Florens. Rebecca är ett bibliskt namn som för tankarna till Mellersta Östern.Men i detta fall så kommer hon från Italien. Närmare bestämt från Sisilien. Från en liten stad som heter Cefalu. Hur hon hamnade i Florens "konstens Mecca"blir en senare historia. Nu, nu känner jag mig inspirerad. Livsandarna väller över mig och jag känner mig lycklig och upprymd. Det behövs en ide - hur tokig den än är så kan den leda till en känsla och tanke som ger inspiration.

En första skiss är utförd. Flickan tittar blygt fram som skulle hon veta att vi betraktar henne genom det historiska mörkret.Vad gömmer sig bakom det sorgsna ansiktsuttrycket.Jag som skall måla henne känner mig bara som ett redskap som ödet har bestämt skall bli hennes levnadstecknare. Det är inte jag som berättar - det är de sorgsna ögonen den förseglade munnen som berättar. Hon lutar huvudet som ville hon läsa våra innersta tankar - kanske är det hon som är betraktaren - inte vi. Hon ser in i framtiden medan vi söker lösningar i det förgångna. Hennes hållning är något spänd - framtvingad av situationens allvar.