Om mig

Jag är en drömmare och visionär

tisdag 13 mars 2007

Jag är det ensamma trädet


Jag känner mig som det ensamma trädet.Ensam olycklig och utan framtid. Den bittra och oförsonliga sanningen att vi inte har några barn gör att jag känner mig så. Jag försöker fördriva tanken genom att hela tiden vara sysselsatt med något - titta på TV, lyssna på radio, läsa, måla för att inte behöva möta tanken , den fruktansvärda sanningen: vi har inga barn och det är för sent att skaffa några.Varför har det blivit så? Vi började sällskapa sent min sambo och jag. Fastän jag tjatade om barn sade hon bara att hon inte ville sätta barn till denna onda värld.Hon hade på denna tid en kommunistisk samhällsyn som påverkade hennes beslut. Jag hade en annan uppfattning - att barnen är vår framtid och livets mening.Men hon var omutlig.På den tiden var jag arbetslös, långtidsarbetslös så jag hade inte mycket att säga. Emellertid har hon nu bytt uppfattning och kunde acceptera tanken på barn.Hon har insett hur lycklig jag skulle bli..."Men det är för sent att stiga tidigt upp". Hon har insett att det finns stora risker med barnafödande i hennes ålder..Men jag har en syster som i 42-årsåldern fick en efterlängtad flicka.Hon hade tidigare tre pojkar. Mina tre andra systrar har alla barn .Det är bara "lillpojken" det vill säga jag som är utan.Ibland känns det som om jag inte ville leva.Jag har ju ingenting att leva för.Jag som älskar barn över allt annat.Alla aktiviteter som jag försöker sysselsätta tankarna med är bara substitut - för barn. Jag brukar säga att mina tavlor är mina barn - men det känns som en ihålig livslögn .