fredag 16 mars 2007

Kan en man skriva om känslor

hare your files at box.net

Kan en man skriva om känslor.Tjaa.. Jag tror inte det är många som gör det.Risken är att det är en egenskap som anses omanligt och bara tillskrivs homon bland de manliga könen.. Kvinnor kan mycket väl skriva om känslor och förväntas göra det och gör det på ett beundransvärt nyanserat sätt.

Naturligtvis har vi män också känslor ..hoppsan... men vi visar dem sällan och detta resulterar i spända ansikten, hårda magar och en barnslig attityd hos mannen. En man har svårt att delta i den kvinnliga debatten här på bloggen som handlar om känslor för det anses som en kvinnlig domän. Skulle han göra det så får han offra något av de manliga könshormonerna och finna sig i att förlöjligas.

Jag har märkt för egen del att jag är för det mesta den enda mannen i debatten.Som en blyg tupp bland hönsen.Fastän jag önskar att både män och kvinnor kunde diskutera känslor och de mest hemliga tankar.

Detta är ett outforskat område där vi sällan möts .Vi kunde diskutera bl.a. vad det är för känslor eller avsaknad av dem som gör att männen vill kriga och slåss istället för att analysera sitt innersta ...Skulle inte en sån öppen debatt mellan några modiga män och kvinnor tillföra mänskligheten nåt nytt.

Idag har JAG visat känslor som jag skyller på våren. Varför har annars en blyg och tillbakadragen man annars smickrat kvinnor, fotograferat dem och uttalat fler än fyra ord - de flesta adjektiv...

Jag är medveten om att jag kanske har missat något av debatten här på bloggen och kan tyckas ha en gammaldags stereotyp uppfattning om manligt och kvinnligt...

onsdag 14 mars 2007

men det är vägen, som är mödan värd

den här bilden tog jag med mobiltelefonen
när batterierna till kameran var slut och
se.. jag fick solen med....och solpricken

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Av Karin Boye

tisdag 13 mars 2007

Jag är det ensamma trädet

Jag känner mig som det ensamma trädet.Ensam olycklig och utan framtid. Den bittra och oförsonliga sanningen att vi inte har några barn gör att jag känner mig så. Jag försöker fördriva tanken genom att hela tiden vara sysselsatt med något - titta på TV, lyssna på radio, läsa, måla för att inte behöva möta tanken , den fruktansvärda sanningen: vi har inga barn och det är för sent att skaffa några.Varför har det blivit så? Vi började sällskapa sent min sambo och jag. Fastän jag tjatade om barn sade hon bara att hon inte ville sätta barn till denna onda värld.Hon hade på denna tid en kommunistisk samhällsyn som påverkade hennes beslut. Jag hade en annan uppfattning - att barnen är vår framtid och livets mening.Men hon var omutlig.På den tiden var jag arbetslös, långtidsarbetslös så jag hade inte mycket att säga. Emellertid har hon nu bytt uppfattning och kunde acceptera tanken på barn.Hon har insett hur lycklig jag skulle bli..."Men det är för sent att stiga tidigt upp". Hon har insett att det finns stora risker med barnafödande i hennes ålder..Men jag har en syster som i 42-årsåldern fick en efterlängtad flicka.Hon hade tidigare tre pojkar. Mina tre andra systrar har alla barn .Det är bara "lillpojken" det vill säga jag som är utan.Ibland känns det som om jag inte ville leva.Jag har ju ingenting att leva för.Jag som älskar barn över allt annat.Alla aktiviteter som jag försöker sysselsätta tankarna med är bara substitut - för barn. Jag brukar säga att mina tavlor är mina barn - men det känns som en ihålig livslögn .

söndag 11 mars 2007

Jag vet inte om jag är redo att vända ut och in på mig själv ännu

share your files at box.net

Jag vet inte om jag är redo att vända ut och in på mig själv ännu.Det gör för ont ännu.Fortfarande kan jag känna ångest.När någon i min närhet mår dåligt - då förstår jag, då känner jag ömhet - då vill jag hjälpa - räcka en tröstande hand- torka tåren från en gråtande kind och säga - att du är inte ensam - jag har samma problem. Det finns ingenting som berör mig mera än när någon i min närhet har ont.Och detta tror jag är den bästa terapin för mig själv. Och för andra människor - att helt osjälviskt ställa upp för andra människor.Men märkväl - man måste ha samma erfarenheter själv för att kunna hjälpa.Man kan inte "klampa in" i en annans männinskas liv hur som helst.Om man inte har genomgått samma sak så har man svårt att förstå - förvisso försöker man förstå men inte med den insikt och empati - som den har som har genomgått det själv.En psykolog kan inte erbjuda den medkänsla som en sann och uppriktig vänskap kan giva. Han kan lösa de psykiska knutarna men inte känslan av ensamhet och sårad självförtroende och självbild.Vi behöver allihop någon som säger - du är bra - du duger - när omgivningen är fördömande och oförstående.I en värld där bara prestanda och duktighet belönas och räknas måste det finnas acceptans och förståelse för den sårbara människan. Vi är inte maskiner - vi är komplexa individer med känslor och beteenden. Jag vet - jag har haft problem själv - varit i den djupaste mörker där inget ljus kunde skönjas. Bett och bönat - förtvivlat frågat - tycker ni om mig, tycker ni om mig- om och om igen när jag haft det som svårast. Och mina vänner har lyssnat på mig uppbjudande sina sista krafter av tålamod och förståelse. När dom haft problem så har situationen varit den omvända - då har jag lyssnat
på dem med en väns oerhörda förståelse. Om mörkret igen omsluter mig - när ångesten blir för stor - då har jag min barnatro.Då sätter jag på mina hörlurar och lyssnar på andlig musik som bär mig på fågelvingar...Jesus come quickly, Jesus come quickly... och jag tror och har den förtröstan att han kommer...tack min vän för den fina musiken!

torsdag 8 mars 2007

Det är vackrast när det skymmer

	Det är vackrast när det skymmer.
	All den kärlek himlen rymmer
	ligger samlad i ett dunkelt ljus
	över jorden,
	över markens hus.

	Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
	Herren själv utplånar fjärran stränder.
	Allt är nära, allt är långt ifrån.
	Allt är givet
	människan som lån.

	Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
	inom kort skall allting tagas från mig.
	Träden, molnen, marken där jag går.
	Jag skall vandra —
	ensam, utan spår.

Pär Lagerkvist