Hjälpa är nog mera att ta fram den styrkan hos andra mänskor. Att få dem att känna att de klarar sig, att de kan stå på egna ben. Om man inte vill göra det, då är det kanske sig själv man försöker hjälpa...? Man vill känna sig behövd och duktig... Ja, så tror jag i alla fall.
När jag såg din nakna uppgivna och vädjande ansikte på entententen så stack det till i hjärtat på mig. Jag fick hjärtklappning och frågade vad jag kan göra för en vän i svårigheter? Jag är uppriktig då jag säger det här.Men nu vet jag att jag förivrade mig.Det jag gjorde var dumt och oövertänkt.Jag är för mycket känslomänniska.Jag är lessen om jag har generat dig inför dina vänner. Men jag har gjort bort mig totalt. Nu har jag sett när jag bläddrat att det är vanligt att sätta ut sitt "nakna ansikte" på bloggen.Men när jag såg ditt ansikte så uppfattade jag det som en ovanlig företeelse; ett nödrop och blev chockad.Jag vill inte hjälpa av egoism eller av duktighet för det skulle inte mitt hjärta och mitt samvete acceptera.Men man mår bra i sitt inre om man är sann i sin avsikt att hjälpa en vän.
När jag har det besvärligt, vill jag vara med mig själv. Jag är den tryggaste mänska som jag vet. Ingen kan förstå mig som jag förstår mig själv. För mig kändes det bra att se mitt trötta ansikte. När jag såg det, förstod jag hur trött jag var och att jag måste vila. Det var helt odramatiskt, verkligen inget nödrop.
Jag tror att du kanske är för ovan med känslor. Att tala om känslor är inte en svaghet utan en styrka. Det betyder inte att det är fara å färde.
Hur trött jag än är, mår jag ganska bra, numera. Men jag hade helst sluppit att vara värdinna, sluppit att vara otrevlig också.
Inlägg
3 kommentarer:
Hjälpa är nog mera att ta fram den styrkan hos andra mänskor. Att få dem att känna att de klarar sig, att de kan stå på egna ben. Om man inte vill göra det, då är det kanske sig själv man försöker hjälpa...? Man vill känna sig behövd och duktig... Ja, så tror jag i alla fall.
När jag såg din nakna uppgivna och vädjande ansikte på entententen så stack det
till i hjärtat på mig. Jag fick hjärtklappning och frågade vad jag kan göra för en vän i svårigheter?
Jag är uppriktig då jag säger det här.Men nu vet jag att jag förivrade mig.Det
jag gjorde var dumt
och oövertänkt.Jag är för mycket känslomänniska.Jag är lessen om jag
har generat dig inför dina vänner. Men jag har gjort bort mig totalt. Nu har jag sett när jag
bläddrat att det är vanligt att sätta ut sitt "nakna ansikte" på bloggen.Men när jag såg ditt ansikte så uppfattade jag
det som en ovanlig företeelse; ett nödrop och
blev chockad.Jag vill inte hjälpa av egoism eller av duktighet för det skulle
inte mitt hjärta och mitt samvete acceptera.Men man mår bra i sitt inre om man är sann i sin avsikt att hjälpa en vän.
När jag har det besvärligt, vill jag vara med mig själv. Jag är den tryggaste mänska som jag vet. Ingen kan förstå mig som jag förstår mig själv. För mig kändes det bra att se mitt trötta ansikte. När jag såg det, förstod jag hur trött jag var och att jag måste vila. Det var helt odramatiskt, verkligen inget nödrop.
Jag tror att du kanske är för ovan med känslor. Att tala om känslor är inte en svaghet utan en styrka. Det betyder inte att det är fara å färde.
Hur trött jag än är, mår jag ganska bra, numera. Men jag hade helst sluppit att vara värdinna, sluppit att vara otrevlig också.
Skicka en kommentar